Vilka fiskar hittar man i Ören?

 

Mört

Mörten är den vanligast karpfisken i Ören där den framförallt lever strandnära men, vilket provfisket 2005 visade, har en utbredning ned till 12 m djup. Mörten leker på våren, vanligast i maj, på grunda vegetationsrika områden eller i vissa fall även i tillrinnande bäckar. Lekområdena i Ören är inte kända men förutom i själva sjön lär de vattendrag som mynnar i sjön nyttjas för lek. De yngsta mörtarna livnär sig främst på djurplankton, men övergår sedan under sitt andra levnadsår till små bottendjur. Mörten är som liten en viktig bytesfisk för rovfiskar medan större mört kan utgör en svår födokonkurrent för dessa, framförallt abborre.

Brax

Braxen förekommer något glest i Ören. Arten föredrar grundare, vegetationsrika miljöer med dybottnar där den uppehåller sig nära botten. Braxen leker sent på våren/försommaren i grunda vegetationsrika vikar. Lekplatserna i Ören är inte kända. Födan utgörs av mygglarver, maskar, snäckor etc. som den suger i sig tillsammans med bottensedimentet.

 

Sarv

Sarv förekommer sparsamt i Ören. Sarven är starkt knuten till vegetationsrika grundområden i sjöar med varmt vatten. Sarven leker sent på våren/ försommaren på grunt vatten inne i täta vegetationsbälten där rommen fästs på vattenväxterna. Ynglen livnär sig på djurplankton men övergår sedan till en blandning av vegetabilisk och animalisk diet.

 

Sutare

Sutare förekommer sparsamt i Ören. Sutaren trivs i grunda och näringsrika sjöar med riklig vegetation och mjukbotten. Sutaren leker under försommaren på grunt vatten inne i täta vegetationsbälten där rommen fästs på vattenväxter och annat bottenmaterial. Ynglen livnär sig på djurplankton men övergår sedan till en kost av bl.a. mygglarver, musslor och snäckor. 

 

Gädda

Gädda är tämligen vanligt förekommande i Ören. Gäddan trivs i mycket skiftande typer av sjöar och vattendrag, men den föredrar grunda vegetationsrika vikar med lugnare vatten. Leken äger rum tidigt på våren på vegetationsrika ofta översvämmade stränder, starrmader och långgrunda vikar. I Ören finns goda lekplatser bl.a. i Pettersviken. Gäddynglen livnär sig på djurplankton men ganska snart övergår dieten till att innehålla i princip bara fisk. Ofta specialiserar sig gäddan på speciella vanligt förekommande bytesfiskar ex. mört. 

 


Abborre

Abborren är den vanligaste förekommande rovfisken i Ören. Dess djuputbredningen i sjön sträcker sig ner till ca 12 m även om enstaka individer förekommer på större djup i pelagialen.  Abborren leker på våren, troligen under maj i Ören, på grunt vatten där det finns tillgång till vegetation, ris, rötter och liknande som rommen kan fästas på. Lekområdena i Ören är inte kända. Som yngel lever abborren av djurplankton för att vid en längd av ca 10 cm övergå till bottendjur och för att slutligen vid en längd av 15 cm övergå till fiskdiet. En bra tillväxt och hög medelstorlek förutsätter en god tillgång på alla dessa födoobjekt. Avsaknad eller låg förekomst av exempelvis bottendjur eller fisk leder till att abborrbeståndet blir småvuxet s.k. tusenbröder.

 

Gös

Gösen förekommer mycket glest i Ören. Gösen trivs i lite större, grunda, varma och näringsrika sjöar. Gösen klarar sig bäst i något grumligt vatten där konkurrensen med gäddan blir mindre. Leken sker under april – maj på 2 – 4 m djup där bottensubstratet ofta består av sand och grus, gärna varvade med växtrötter på botten. Kunskap om gösens lekområden i Ören saknas. Gösynglen livnär sig till en början på djurplankton men övergår snart till fiskdiet. Vid en längd av 10 cm består gösens föda nästan uteslutande av fisk. Större gösar äter gärna långsmala fiskar vilka i Örens fall utgörs av siklöja och nors.

 

Gärs

Gärs förekommer rikligt i Ören. Gärs är en utpräglad bottenfisk som trivs bäst i djupare, klarare sjöar men påträffas i de flesta miljöer. Provfisket 2005 visade att gärsens djuputbredning sträckte sig ned till drygt 20 m. Gärsen leker sent på våren på grunt vatten ofta i mynningarna till vattendrag. Lekområdena i Ören är inte kända. Gärsens föda består mest av små bottendjur bl.a. fjädermygglarver uppskattas. 

 

Lake

Lake får förmodas förekomma måttligt i Ören. Laken är en bottenlevande art som trivs bäst i kalla och djupa sjöar med klart vatten. Leken sker vintertid under perioden januari – februari på grus-, ler- och sandbottnar. Lekplatserna i Ören är inte kända. Ynglen livnär sig på djurplankton men övergår sedan till olika bottendjur. Större lakar är glupska rovfiskar och äter både fisk och kräftor.

 

 

Siklöja

Beståndet av siklöja i Ören har varit rikligt men är idag något glest. Siklöjan trivs i djupa och klara sjöar med tillgång till ett kallt vatten sommartid. Siklöjan lever pelagiskt, d v s den lever sommartid i den fria vattenmassan på djup mellan 5 och 15 meter. För sin lek är siklöjan även beroende av att det finns lämpliga bottnar att tillgå. Oavsett ålder och storlek lever siklöjan uteslutande på mindre djurplankton, vilket gör att konkurrensen mellan olika storleksklasser blir mycket hård. Detta leder ofta till att rika årsklasser av yngel skapar födobrist hos äldre individer, vilka därigenom kan förlora förmågan till fullgod reproduktion. Omvänt kan äldre, starka årsklasser trycka tillbaka yngre fiskar som då har svårt att klara sig och nya rika årsklasser uppkommer först när de äldre fiskarna försvunnit. Detta förhållande skapar därför ofta stora fluktuationer i siklöjebeståndet i en sjö. Under sitt första levnadsår växer siklöjan mycket snabbt och kan redan i augusti uppnå en storlek av 10 cm. Därefter avtar tillväxthastigheten snabbt och siklöjorna i vissa bestånd blir aldrig större än 13-15 cm. Individer med en längd över 25 cm är mycket sällsynta.
Vid leken, som vanligtvis sker i november – början av december, söker sig siklöjan in på relativt grunda områden med sand- och grusbottnar. Leken initieras av minskande dagslängd och sjunkande vattentemperatur. Innan själva leken inleds söker emellertid siklöjorna upp lekplatserna nära stränderna och kan då fångas i stora mängder på begränsade områden. Goda lekplatser finns på sandrevlarna i södra delen av Ören. 

 

 

Sik

Sik är glest förekommande i Ören. Siken trivs i skiftande miljöer men föredrar relativt stora, djupa sjöar med klart och syrerikt vatten. Leken äger rum på hösten på relativt grunt belägna bottnar med sand och grus. I Ören finns goda lekplatser i anslutning till sandbottnarna vid Grankärr. Dessa sandbottnar har slammat igen under de senaste tio åren. Sikarnas systematik har varit föremål för många undersökningar under flera decennier. I Sverige förekommer fem olika sikarter och i vissa sjöar kan det även förekomma flera olika sikarter tillsammans. De fem olika arterna är; storsik, sandsik, aspsik, planktonsik och älvsik. Vissa av dessa sikarter lever av djurplankton medan andra äter bottendjur. Artbestämningen av sik grundar sig huvudsakligen på antalet gälräfständer (utskott på första gälbågen) som används för att sila plankton ur vattnet. I Ören har det planterats ut sik vid fyra tillfällen under perioden 1927 – 1947. Det framgår emellertid inte vilken(a) sikarter det har rört sig om. Vid en bestämning som gjordes av Sötvattenslaboratoriet 1957 fastslogs emellertid att Örens ursprungliga sikform var storsik.

 

Nors

Norsens lever pelagiskt och trivs bäst i större djupare, kalla sjöar men påträffas även i grundare mindre sjöar. Provfisket 2005 visade att norsen i huvudsak återfanns på 6 - 12 m djup men att dess djuputbredning sträckte sig ned till drygt 30 m. Norsen leker under perioden mars - maj på grunt vatten gärna på med växter övervuxen sandbotten. I Ören finns goda lekplatser i östra delen av sjön utanför Björkenäs. Norsens föda består av djurplankton, små bottendjur och fiskyngel. 
Nors är inte ursprunglig i Ören utan introducerades i början av 1900-talet.

 

 

Röding

I Ören finns ett skyddsvärt bestånd av sydsvensk storröding. Rödingen är en utpräglad kallvattensart och trivs i större, djupa sjöar. Rödingen leker under perioden mitten av oktober – slutet av november på stenig botten. I Ören sträcker sig lekperioden från ungefär den 20 oktober och tre veckor framåt. Lekbottenstudier har visat att rödingen i Ören föredrar lekplatser med ett flerskiktat stensubstrat med storlek 3 – 25 cm beläget på ett vattendjup av 120 – 180 cm.  På dessa platser hade grus lagts ut med syfte att skapa nya lekplatser. Rödingens föda består initialt av djurplankton och små bottendjur. Vid en storlek av ca 150 g övergår rödingen till fiskdiet vilken i Ören troligen i huvudsak utgörs av nors.   

Rödingförekomsten i Ören är känd sedan 1700-talet. Sedan dess har förändringar skett av den ursprungliga fiskfaunan både genetiskt och artmässigt genom ett flertal fiskinplanteringar. Nors planterades in i början av 1900-talet vilket troligtvis har varit positivt för rödingen. Gärs började uppträda i stort antal på djupbottnarna under 1980-talet vilket sannolikt påverkar rödingens första levnadsår negativt då de har motsvarande födoval. Signalkräftans predation på rödingrommen kan troligen påverka mängden uppväxande rödingungar och lekbeståndet minskar i antal.

Stensimpa

Stensimpa är en liten fisk som påträffas i klara sjöar där den uppehåller sig på steniga bottnar i bränningszonen. Födan utgörs av dagslände- och mygglarver, maskar och kräftdjur. Den maximala storleken som stensimpan kan uppnå är drygt 10 cm och den har inget nyttjandevärde varken som sportfisk eller matfisk. Däremot är den upptagen som skyddsvärd enligt art- och habitatdirektivet och finns med i bevarandeplanen för Natura 2000-område Ören.

Äldre källor uppger, om än med viss osäkerhet, att stensimpan finns i Ören.

Bergsimpa

Bergsimpa är en liten fisk som i sjöar uppehåller sig i strandkanten på steniga bottnar. Den maximala storleken som bergsimpan kan uppnå är drygt 10 cm och den har inget nyttjandevärde varken som sportfisk eller matfisk.

Bergsimpa erhölls inte vid provfisket 2005 men fångades vid strandnära elfisken i Ören år 2000.